Våren är på väg och vi befinner oss i tiden efter påsken, som firats över hela världen i två veckor. För den västliga kristenheten, katoliker, protestanter, baptister var påskdagen den 8 april,  för de östliga ortodoxa och koptiska kyrkorna inföll påsken en vecka senare. I mitt påskfirande har berättelserna om Petrus kommit att stå i fokus.

Petrus är fiskaren från Genesarets sjö i norra Israel som kommit att bli en central gestalt i hela kristenheten. Hans liv slutade i Rom och monumentet över hans liv och gärning är världsberömt med miljoner besökare varje år – Peterskyrkan i Rom. Byggd på den plats där traditionen menar att Petrus blev avrättad, korsfäst hängande upp och ner.

Påskens berättelser om Petrus är vid en första anblick knappast något som motiverar hans storhet. Vi möter en något naiv och kaxig ledargestalt i lärjungagruppen, som förvisso verkar trivas i rampljuset, men som faller igenom totalt när det börjar hetta till kring Jesus och kring honom själv.

Misslyckad…

I evangeliernas berättelser från sista kvällen innan Jesus grips, har Petrus fortfarande inte på allvar tagit till sig varningssignalerna från Jesus och andra om vad som är på gång. Han bedyrar, som jag ser det med stor trosvisshet och äkta engagemang, att han kommer att stå upp för sin vän, lärare och förebild, vad som än sker.

Visst, han gör Petrus ett tafatt försök att försvara Jesus med svärd, men stoppas bryskt av denne. Han följer efter på avstånd, men när han blir igenkänd sviker modet honom. Han förnekar all koppling till Jesus, svär vid Gud och alla goda ting att han inte känner den där mannen, feg och rädd. När tuppen gal, minns han hur Jesus varnat honom, förutsagt det som skulle ske, inser hur totalt han har svikit.

Sannolikt följer Petrus sedan utvecklingen, förmodligen på behörigt avstånd. Han ser hur hans vän och förebild misshandlas och avrättas och drar sig därefter undan i stillhet tillsammans med de andra, lever med sitt svek, sin skuld, sitt misslyckande  i kombination med den sorg, förvirring och rädsla som följer på Jesu död.

När kvinnorna sedan berättar om den tomma graven, Petrus ser det med egna ögon och även möter den uppståndne, verkar det som det inte riktigt går in. Kanske är han fortfarande alltför präglad av sitt svek för att kunna ta de goda nyheterna till sig. Han är inte värdig, ställer sig utanför och går tillbaka till sitt gamla liv som fiskare vid Genesarets sjö.

Petrus misslyckas där också – en hel natts jobb och inte en fisk…

Upprättad…

… tills Kristus på nytt står där på stranden och upprepar sin första kallelse av Petrus.  –” Kasta ut på andra sidan.” Bryt dina vanor och du ska se att allt vänder. Plötsligt fylls nätet av fisk. Kristus ger också Petrus chansen till upprättelse: Tre gånger – en för varje förnekelse – får Petrus möjlighet att på allvar formulera sin bekännelse, sin kärlek och tillit till Kristus.

Så väcks hos Petrus vissheten om att ha fått upprättelse, om att han är betrodd, sedd och tagen i anspråk. Den uppståndne Kristus vill trots allt verka i och genom Petrus. Detta ger honom den styrka som sedan bär hela vägen till Rom.

Det som hände Petrus gäller också oss. Åt oss räcks samma gåva. Du och jag är älskade av Gud och betrodda att vara människor med ansvar och uppdrag att gestalta det som är Guds vilja i och med den här världen: Kärlek, rättvisa, fred, försoning och upprättelse.

Må Gud välsigna din dag
Staffan

Bara några dagar efter att Maria upptäckt att hon blivit gravid reser hon iväg från sitt hem och trygga liv och kommer till Elisabet. Här möts två till synes helt olika kvinnoöden: Elisabet skulle antagligen kunna vara mor till Maria, har levt ett i huvudsak gott, långt liv kan vi anta. Maria är ung och oerfaren, troligtvis i tonåren. Men de har trots allt en hel del gemensamt förutom att de är släkt.

Delar förväntan och glädje
Hos i vart fall Elisabet, men antagligen också hos Maria bubblar en glädje och förväntan över att få bära ett nytt liv under sitt hjärta. Att känna hur detta nya liv växer,  erfara den första sparken, som Elisabet upplever just i mötet med Maria. De delar också en dröm och en längtan att deras barn ska få växa upp och bli till glädje för sina föräldrar och i den här världen.

Delar skam och förtvivlan
Från sina olika perspektiv delar de upplevelser av skam och förtvivlan. För Elisabet handlar det om den skam och förtvivlan det innebär att inte ha kunnat föda barn, att inte kunna ge liv åt en ny generation som ska föra släktens arv vidare, vilket var oerhört viktigt. År efter år har hon och maken Zacharias försökt utan att lyckas. Först nu, när Elisabet egentligen är för gammal, sker detta fantastiska – hon blir gravid.
Maria lever också med skam och förtvivlan, jag gissar att det är det som får henne att lämna tryggheten hemma hos sina föräldrar och resa till Elisabet. Skammen som det innebär att bli gravid alldeles för tidigt och utom äktenskapet, förtvivlan över risken att bli övergiven av både sin familj och sin trolovade.

Delar sorg och smärta
Vad Elisabet och Maria också delar är en erfarenhet de kanske oroar sig för, men inte önskar se just i ögonblicket när det möts där hemma hos Elisabet. Ungefär 30 år senare inträffar det, som jag tror både Maria, Elisabet och varje annan förälder fasar för – att mista ett barn. Elisabets son Johannes blir fängslad och så småningom halshuggen, Maria får se sin son Jesus plågas och dö som korsfäst.

Inspiration för miljoner
Marias och Elisabets livsöden är inte bara deras, runt om i vår värld finns miljontals mödrar och fäder som bär samma upplevelser och erfarenheter. Att veta att jag inte är ensam, att andra delat och delar samma erfarenhet utan att gå under, ger styrka och livskraft.
Det finns miljontals föräldrar som delar Marias och Elisabets upplevelse av glädje, förhoppningar och drömmar knutna till de barn som de just nu bär under sitt hjärta eller håller i sin famn.
Miljontals lever med skammen som är förbunden med att inte kunna få barn, eller att bli gravid utanför det sociala sammanhang, som den omgivande kulturen och samhället definierar som rätt. Skam som också kan övergå i straff, i värsta fall med döden.
Det finns miljontals föräldrar som delar sorgen och smärtan över att förlora ett älskat barn, ungt eller äldre, genom sjukdom, olyckor, svält, naturkatastrofer och förtryck.

Maria och Elisabet har genom historien varit inspirationskällor för både kvinnor och män, inte minst i svåra tider. Dels genom möjligheten att ha någon att identifiera sig med, dels genom den tillit som berättelserna trots allt ger uttryck för. Evangelierna har skrivits ner långt efteråt. Evangelisten Lukas låter både Maria, Elisabet och Zacharias brista ut i lovsång, lovsång som har sin grund i deras erfarenhet av att ha funnit en tillit och en mening som vuxit ur både deras goda och svåra, i vissa lägen närmast outhärdliga livserfarenheter.

Det är inte hopplöst – livet, kärleken och tron besegrar död, ondska och förtvivlan.

Må Gud välsigna din dag

Staffan

I kommande söndags bibeltexter möter vi samma erfarenhet av hur människor finner tröst och trygghet mitt i sitt livs kaos. Job, som förlorar i princip allt han äger, familj och hälsa, Paulus och lärjungarna i situationer där deras liv står på spel. Berättelser om människor vars liv blir kaos…

Tomas Tranströmer skriver: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.”

Vi är många som delar den upplevelsen – hur livet plötsligt öppnar sig just när det ser som mest kaotiskt och hotfullt ut. I den öppningen finns hopp och glimten av en väg ut ur det som är vårt livs kaos just då. Det kan ske, mitt i erfarenheten av en bottenlös sorg, ett smärtsamt svek, en livshotande sjukdom, arbetslöshet eller något annat. Öppningen till en visshet om att jag ska/kommer att klara det här, det finns en väg igenom, ur kaos växer en ny ordning och ett nytt sammanhang.

Ibland finns denna öppning inte ens hos oss själva utan hos någon nära, som för vår räkning är bärare av ett ställföreträdande hopp och har modet och tryggheten att stanna kvar vid vår sida och uthärda vårt kaos.

Och så plötsligt vänder det, kaos ersätts av en ordning, sorg byts i glädje, livet får ett nytt innehåll, en färdriktning. Kanske inte det vi tänkt, hoppats och drömt, men ändå fyllt av mening och tillförsikt.

Att en gång segla,
att stöta ut från sig själv,
att våga på nytt passera
stavelseporten!

Att som en gnista
ur tvivlets brinnande vägg
fångas av Andens vind
och slungas mot Intet. 

Att vakna i Guds hand,
att inte vara rädd
–men räddad.

”Äventyr” av Bo Setterlind

Må Gud välsigna din dag!
Staffan

Jag hoppas din jul-, nyårs- och trettondedagshelg gett tillfälle till vila och rekreation, tid till eftertanke och samvaro med dem som står dig nära och är viktiga i ditt liv. Framöver väntar nu en lång period utan
större helgdagar som ”stör” veckorytmen och inbjuder till fest och firande. Visst, det kommer sportlov för en del, fastlagsbullar/semlor och våffeldag, de saknar dock vinterhelgernas dignitet.

För alla är inte julen fest och gemenskap, en del människor i vår närhet andas istället ut, nu när vardagen kommer tillbaka och med sina rutiner hjälper att flytta fokus från det som varit helgernas plåga: Saknaden
av den eller de som vi förlorat innan eller under helgerna, den tryckande ensamheten, det våld och bråk som varit mer vanligt än mysig samvaro, stress och slit i försöken att skapa den ultimata julstämningen, som ändå aldrig
riktigt vill infinna sig…

Ett nytt år ligger i stort sett orört framför oss. Vad det kommer att innebära vet vi mycket lite om. En del är redan inbokat och inplanerat, men det mesta ligger ännu fördolt och outforskat. När jag ser tillbaka på mitt 2011 är det en sak som är mycket tydlig och som jag vill ta med mig in i det kommande året: Att leva är träning i tillit. Något av det jag hoppats och planerat blev inte, annat hände oplanerat och utan att det varit önskat – både medgång och motgång, positivt och negativt. Det som har blivit allt mer väsentligt är att ta vara på nuet och bli medveten om och aktivt vara uppmärksam på de guldkorn av lycka, mening, innehåll och relation som ofta finns i våra liv utan att vi lägger märke till det eller ger det betydelse.

Ett av de vanligaste nyårslöftena är att ta tag i träningen och stärka kroppen. Det märks på Stockholms alla gym och träningsanläggningar. Tänk om vi kunde få samma rusning till kyrkan som ett ”gym” för vår träning av
själ och ande. Där förvaltas och finns redskapen för ett liv i mer av tillit: Där finns det heliga rummet som hjälper oss till stillhet och eftertanke, ett evangelium och riter som tröstar och upprättar, utmanar och irriterar, där finns resurser för samtal och bearbetning av både bekymmer och glädjeämnen, där finns musik som berör och berikar.

Så var välkommen…

Jag önskar dig ett välsignat 2012.

Staffan

 … vapenlös, men starkare än världens makter… 

Formuleringen knyter an till en gammaltestamentlig text, där profeten Sakarja talar om Gud som konungen som kommer till oss i ringhet, utan den tidens vanliga maktattribut – hästar, stridsvagnar, vapenskrammel.

Adventstiden och julhelgen möter oss med texter och bilder av hur Gud kommer oss nära i skepnad av ett litet, värnlöst barn i en helt (o-?)vanlig familj. Ett barn som föds av en tonårsmamma, där den närvarande fadersgestalten är en vanlig hantverkare. Barnets uppväxt tillbringas till en början på flykt undan förföljelse, Som vuxen lever Jesus större delen av sitt liv i en liten stad lång från den tidens maktcentra. Inte ens Jerusalem var sedd som en mer betydande metropol. Hans mest avgörande livsinsats blir att han utan motstånd låter sig gripas, torteras och avrättas och genom detta har han påverkat vår värld mer än de allra flesta om än någon.

… vapenlös, men starkare än all världens makter…

Jesus är inte unik i detta att inspirera andra till genom att använda icke-våld som metod, det finns en rad andra genom historien. I lördags stod tre kvinnor på scenen i Oslo Rådhus för att ta emot Nobels Fredspris för sin framgångsrika icke-vålds-kamp mot förtryck och orättvisa. I sitt tacktal sa Tawakkul Karman:

Alla ideologier, trosuppfattningar, lagar och stadgar som producerats av mänsklighetens marsch genom alla stadier av utveckling och tillväxt, liksom alla gudomliga budskap och religioner, utan undantag, tvingar oss att stödja förtryckta människor, både grupper och individer.  Att stödja en förtryckt person är inte bara vår skyldighet på grund av dennes behov av stöd, utan också för att orättvisa mot en person är orättvisa mot hela mänskligheten.

 … vapenlös men starkare än all världens makter…

När du firar Advent i år 2011, njut av allt det goda som bjuds med gott samvete. Låt dig samtidigt inspireras av barnet i krubban, årets mottagare av Nobels Fredspris och många andra till visshet att också du kan göra skillnad – din insats för en enskild som behöver hjälp och stöd är en insats för hela mänskligheten.

Må Gud välsigna din dag

Foto: Christer Brosché/IKON

Den här veckan går i dödens tecken. Den började med  Halloween och slutar med Allhelgona, två olika sätt att förhålla sig till dödens realitet.

Halloween har på senare år också kommit in i svensk kultur, mest av kommersiella skäl tänker jag. I USA är den desto större  och en del lägger stor möda och energi på att smycka både hus och trädgård med spindelväv, ravstenar, blodiga lik, zombies, varulvar, skelett och musik eller ljudeffekter allt med anknytning till döden.

Veckan avslutas med Allhelgona, då svenskar vallfärdar till kyrkogårdarna för att tända ljus, smycka gravarna, kanske i kombination med att besöka en minnesgudstjänst eller konsert. Här i Högalid förbereds det för fullt hela veckan för en av årets mest intensiva besökshelger.

Vårt förhållande till döden.

Döden är en av de få erfarenheter som varje människa med 100% sannolikhet kommer att vara med om. Dels vår egen död någon gång i en förhoppningsvis avlägsen framtid, dels upplevelsen av att människor, husdjur
och annat som är betydelsefullt i våra liv tas ifrån oss. Genom åren har jag mött ett brett spektrum av sätt att förhålla sig till dödens verklighet – förnekande, rädsla, längtan, oro och ångest, lättnad och realistisk självklarhet. Min egen farmor fällde ofta kommentaren när vi pratade om framtiden: ”Då är jag död för länge sedan…”.

Firandet av halloween blir ett sätt att ta in döden, men samtidigt hålla den på distans genom att göra den så grotesk och orealistisk att den blir ofarlig på något sätt. Allhelgona öppnar för eftertanke, vemod och ödmjukhet inför den verklighet som vi alla kommer att dela med dem som gått före oss. Men döden är inte bara den fysiska absoluta avslutningen på livet – den sticker upp sitt svarta huvud i andra livssituationer där något värdefullt tas ifrån oss. Amputationer och svår sjukdom, skilsmässor, brusten tät vänskap, svek är situationer där sorgen drabbar på ett liknande sätt.

Som präst är jag kanske lite ”yrkesskadad” –  begravningar och möten med sörjande är en vanlig och viktig del av arbetet som präst, ger också anledning och möjlighet att reflektera över död och liv på ett sätt som inte är så allmänt. Samtidigt är det både min och andras erfarenhet att när döden i olika former kommer nära oss själva står vi lika nakna inför faktum som alla andra. Sorgen, ångesten och smärtan drabbar lika hårt och skoningslöst. Det finns ingen befrielse ifrån, ingen väg runt detta faktum. Det finns bara en väg – och den går rakt igenom det svåra och smärtsamma. Det som är evangelium – det goda och tröstande budskapet – är att
på den vägen går vi aldrig ensamma, vi är burna. Bo Setterlind formulerar det så här:

 Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.”

Med önskan om Guds fred!

Jag har tagit på mig den spännande uppgiften att dela tankar

I närmare 5 år har jag levt och arbetat i USA, upplevt tillvaron som expat – en kortform av expatriate,  vilket avser en person som lämnar sitt hemland för att arbeta under en kortare eller längre period i ett främmande land och en främmande kultur. En spännande tillvaro i ett sammanhang och en kultur som var mer främmande och annorlunda än jag trodde den skulle vara, Sverige beskrivs ju ibland som ett av Europas mest  ”amerikaniserade” länder.

När jag nu är tillbaka i Sverige, hamnar jag i invandrarstatistiken, sannolikt i den kolumn som har rubriken Återinvandring. Och i vissa avseenden är jag en invandrare, dock med den skillnaden att jag i motsats till de flesta andra har en bakgrund, en historia och ett nätverk i Sverige.

Mest fascinerande med att komma tillbaka har varit den ekonomiska delen – fastän jag har bott i Sverige i större delen av mitt liv, betalat in någon miljon i skatt och har en historia som sträcker sig decennier bak i tiden, får jag nu delvis börja om från början – kan inte få lån, köpa på avbetalning eller ens teckna abonnemang på mobiltelefon utan att någon går i borgen eller tecknar abonnemang i sitt namn för min räkning.

Även på andra sätt är återkomsten fascinerande och förvirrande – Sverige har naturligtvis förändrats och det har jag som person.  På 5 år hinner mycket hända, jag har byggt upp vanor och delvis andra sätt att vara och tänka. Och trots internet och täta kontakter med familj och vänner, har jag inte hängt med i det som skett i Sverige. Det blir tydligt t ex i det mer lättsamma pratet på en kafferast: Vilka är de kändisar, TV-serier som man pratar om? Eller, är det OK att hälsa på en kvinna som jag endast är ytligt bekant med genom att ge henne en puss på kinden? Detta så självklara där jag senast kommer ifrån.

Och så är jag dessutom skåning som flyttat till Stockholm … med allt vad det innebär av ”språksvårigheter” och ”kulturskillnader”. (Jag har fått kommentarer om att man inte förstår vad jag säger!)

Poängen då, vad är den?

Genom min erfarenhet av att dels leva i ett land, där majoriteten av befolkningen är invandrare, dels komma tillbaka till Sverige har visserligen bara skrapat lite på ytan till vad det innebär att leva som flykting eller  invandrare – med en dröm och en ambition att få en chans att skapa sig ett nytt och bättre liv än de haft. Denna ”pursuit of happiness” (strävan efter lycka, sammanhang och tillhörighet) som är en av grunderna i USA:s konstitution, tror jag driver varje enskild person och är oftast det som driver människor att söka sig hit. Till skillnad från mig saknar de dock kunskap om språk, kultur, sammanhang när de kommer och har inget nätverk.
Oavsett vad vi tycker om utformningen av invandrarpolitik och flyktingmottagande är det vår skyldighet och en biblisk uppmaning till oss som medmänniskor att möta de individer som kommer hit med respekt och ödmjukhet. 

Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Sak 7:10

Pax et bonum (Fred och allt gott)

Staffan